1629-1684 Dutch Pieter de Hooch Galleries De Hooch was born in Rotterdam to Hendrick Hendricksz de Hooch, a bricklayer, and Annetge Pieters, a midwife. He was the eldest of five children and outlived all of his siblings. He studied art in Haarlem under the landscape painter, Nicolaes Berchem. Beginning in 1650, he worked as a painter and servant for a linen-merchant and art collector named Justus de la Grange. His service for the merchant required him to accompany him on his travels to The Hague, Leiden, and Delft, to which he eventually moved. It is likely that de Hooch handed over most of his works to la Grange during this period in exchange for board and other benefits, as this was a common commercial arrangement for painters at the time, and a later inventory recorded that la Grange possessed eleven of his paintings. De Hooch was married in Delft in 1654 to Jannetje van der Burch, by whom he fathered seven children. While in Delft, de Hooch is also believed to have learned from the painters Carel Fabritius and Nicolaes Maes, who were both early members of the Delft School. He became a member of the painters' guild of Saint Luke in 1655, and had moved to Amsterdam by 1661. The early work of de Hooch, like most young painters of his time, was mostly composed of scenes of soldiers in stables and taverns, though he used these to develop great skill in light, color, and perspective rather than to explore an interest in the subject matter. After beginning his family in the mid-1650s, he switched his focus to domestic scenes and family portraits. His work showed astute observation of the mundane details of everyday life while also functioning as well-ordered morality tales. These paintings often exhibited a sophisticated and delicate treatment of light similar to those of Vermeer, who lived in Delft at the same time as de Hooch. 19th century art historians had assumed that Vermeer had been influenced by de Hooch's work, but the opposite is now believed.   Related Paintings of Pieter de Hooch :. | At the Linen Closet | Hollandische Familie | Paying the Hostess | Mother Lacing her Bodice Beside a Cradle | Card Players at a Table |
Related Artists:
Diego Quispe Tito
(1611-1681) was a Peruvian painter. He is considered the leader of the Cuzco School of painting. The son of a noble Inca family, Quispe Tito was born in Cuzco, and worked throughout his life in the district of San Sebastien; his house is still extant, and shows his coat of arms on its door. His earliest signed painting is an Immaculate Conception from 1627, gilded in a fashion typical of the Cuzco school. The work's elongated forms reveal a knowledge of Mannerism; where Quispe Tito learned the style is unknown, but it is hypothesized that he encountered it in the work of Italian Jesuit Bernardo Bitti, who was active at the time in Cuzco. In addition, he is believed to have known Luis de Riaño in his youth, and may have derived some elements of his style from the older artist; de Riaño, a painter from Lima, had trained in the workshop of Angelino Medoro, and so would have provided another source of Italian influence. Quispe Tito also was influenced in his work by engravings from Flanders; indeed, his best-known work, the 1681 Signs of the Zodiac in Cuzco Cathedral, is a series of copies of Flemish engravings in which each zodiac sign is tied to a parable from the life of Christ. These engravings were designed for distribution in Peru, where worship of the sun, moon, and stars was still practiced in some quarters; they were designed to encourage worship of Christ and His miracles in place of the zodiac. A further series, depicting scenes from the life of John the Baptist and dating to 1663, was also produced on Flemish models.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Ercole Roberti
1456-1496 Italian Ercole Roberti Gallery Ercole de' Roberti (c. 1451 ?C 1496), also known as Ercole Ferrarese or Ercole da Ferrara, was an Italian artist of the Early Renaissance and the School of Ferrara. He was profiled in Vasari's Le Vite delle pi?? eccellenti pittori, scultori, ed architettori. The son of the doorkeeper at the Este castle, Ercole later held the position of court artist for the Este family in Ferrara. According to Vasari: By 1473, when he was 17, Ercole had left Ferrara and was working in Bologna in the studio of Francesco del Cossa. (According to Vasari, Ercole also apprenticed under Lorenzo Costa in Bologna, but this seems unlikely as he was Lorenzo's senior by seveal years). He is known to have collaborated in the frescoes of Palazzo Schifanoia. Ercole's first mature works are his contributions to the Griffoni Chapel for the San Petronio Basilica in Bologna: a predella depicting the Miracles of St Vincent Ferrer (c.1473) (now in the Pinacoteca of the Vatican), and lateral pilasters for the altarpiece commissioned from del Cossa. In 1480, Ercole created a large altarpiece with a Madonna and Child Enthroned with Saints for Santa Maria in Porto in Ravenna, which is now in the Brera, Milan. Portraits of Giovanni II Bentivoglio and Ginevra Bentivoglio attributed to Ercole de' Roberti (c. 1480) are in the National Gallery of Art, Washington, D.C. Ercole succeeded Cosm?? Tura as court painter to the Este family in Ferrara around 1486. His role apparently went far beyond making art: he accompanied Alfonso d'Este on a papal visit to Rome, served as wardrobe manager for Isabella d'Este's wedding in Mantua, and may even have made salamis. A painting of Portia and Brutus (c. 1486-90), believed to be painted for Eleonora of Aragon, duchess of Ferrara, is in the Kimbell Art Museum, Fort Worth, Texas. Ercole's painting of Saint Jerome in the Wilderness from this period is in the collection of the J. Paul Getty Museum, Los Angeles.